Jag tycker om att läsa flera böcker parallellt och låta tankarna korsbefruktas. Jag läser nu bland annat Så dör demokratier av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt och den uppdaterade upplagan av Robert Cialinis klassiska bok Influence – the psychology of persuasion.
I Så dör demokratier talar man om att det inte är institutionerna eller grundlagen som upprätthåller demokratin i sig utan dess mjuka skyddsräcken – normer om ömsesidig tolerans och ”institutionell besinning”. Det innebär att tala med och om motparter med respekt och att inte utnyttja olika kryphål för att tillfälligt öka partiets makt, utan att besinna sig.
Det vi ser även i Sverige är tyvärr en utveckling där företrädare för partier använder en allt hårdare retorik och utnyttjar kryphål för att öka den egna makten och minska andras. Vägen tillbaka är att minska detta och inte falla för frestelsen att öka sin makt med någon slags rationalisering där ändamålen helgar medlen. Det gäller inte bara partiföreträdare utan jag tror det gäller oss alla i samhället. Vi är alla med och formar det privata och offentliga samtalet, genom vad vi säger och vad vi inte säger, som att inte säga ifrån när någon bryter mot dessa normer.
Boken Influence, handlar om olika grundprinciper för påverkan, som kan användas både etiskt och oetiskt. Det beror bland annat på om det är naturligt i en situation eller om man iscensätter något, och om det gynnar den som påverkar ensidigt eller är win-win.
En av principerna handlar om gillande, som ökas på olika sätt. Man tycker om människor som liknar en själv, som ger komplimanger och de vi kommer i kontakt med upprepade gånger på ett positivt sätt. I en studie jämförde man hur möten mellan studenter av olika etniciteter gick beroende på vilka instruktioner de fick. De som uppmuntrades att leta efter likheter började de gilla varandra mer.
Man kan också använda komplimanger på ett etiskt sätt som att uppmuntra beteenden som man önskar att den andre ska leva upp till, då tenderar att vilja göra mer av detta.
Han beskriver hur välmenta försök att integrera minoriteter inte lyckas av att man föser ihop folk hur som helst. Forskning visar att det inte hjälper. Det är för att upprepad kontakt behöver vara positiv. Han beskriver hur undervisning som ensidigt gynnar konkurrens (om lärarens gunst m.m.) skapar polarisering och ogillande, medan om man lägger in moment av ”jigsaw classrooom”, uppgifter där alla behöver bidra tillsammans för att nå målet skapar gillande. En positiv bieffekt var att minoriteternas självförtroende växte, de gillande skolan mer och fick bättre resultat på prov. Majoriteten gillade skolan mer och testresultat blev minst lika bra som vanligt.
En annan princip Cialdini tar upp är ”unity”/”We-ness” – att man delar identitet på ett klanliknande sätt som etnicitet, nationalitet, familj men även politiskt parti och religiös tillhörighet. Forskning visar att man bryr sig om gruppen man tillhör för att det gynnar en själv. Tyvärr kan det också göra att man tex vill gynna det egna partiet så mycket att man rationaliserar att ljuga och missgynna det andra partiet. För mycket av det goda kan alltså spåra ur. Han föreslår att vi kommer samman som mänsklighet, vilket innebär att man väljer att dela sociala/emotionella upplevelser även med personer utanför den egna gruppen. Detta kan vara kortlivat men om man gör detta regelbundet kan banden bli starkare och viktigare.
Så tänk varje dag på hur just du kan bidra till att vårda vår demokrati genom hur du samtalar och med vem. Du är en viktig del av vår gemensamma demokrati.
0 Comments