Journalisten och författaren Katarina Wennstam talade nyligen engagerat i Sveriges Radios program Sommar om situationen för kvinnor som misshandlas, våldtas och mördas. Hon beskriver ett mönster där media och rätten fokuserar på offret i stället för förövaren med irrelevanta frågor. Det kan handla om vad hon hade på sig, hennes sexvanor och om hon flirtat med någon av männen som senare deltog i en gruppvåldtäkt, som om detta på något sätt skulle göra det fritt fram att ta för sig av en kvinnas kropp.

I samband med Knutby-tragedin skrev jag en debattartikel i Aftonbladet med rubriken Hur mår barnen i Knutby? I tv-programmet Uppdrag granskning tidigare i år, berättar före detta medlemmar och vissa före detta pastorer i Knutby Filadelfia om psykisk och fysisk misshandel, samt i vissa fall sexuellt utnyttjande. En ung kvinna berättar att hon inte längre orkade med att ständigt vara utfryst och försökte ta sitt liv.

Det var just detta jag befarade 2004-2005, baserat på hur det är i liknande grupper, mordrättegången och en rättegång där medlemmar anklagades för att ha misshandlat ett barn i skolan. Nu vet vi svaret. Den högsta ledningen har avslöjats, polisanmälts och församlingen har äntligen avvecklats. Avhopparnas lidande är dock långt ifrån över.

Det finns många som växer upp i Sverige under liknande omständigheter. Grupperna är inte alltid religiösa men barnen far illa, skräms, skuldbeläggs, förvirras, utsätt för utfrysning och psykisk misshandel, ibland sexuella övergrepp och i extrema fall, som Knutby – mord.

I våras sände Sveriges Radio en skrämmande dokumentärserie, Hästgården, om en ridlärare som skapade en sekt. Han dömdes för sexuella övergrepp på fem elever i början av 90-talet, men efter sitt fängelsestraff kunde han fortsätta att driva sin verksamhet. I dokumentären framträder flera som utsatts, där de flesta var under 15 år vid övergreppen. Föräldrar fortsatte att ha sina barn ridandes på gården då ridläraren mycket skickligt övertygade dem om att de som anklagat honom för övergrepp ljugit för att de var ute efter gården. Avhoppare blev anklagade för att ha stulit ur kassan m.m. för att minska deras trovärdighet.

Liksom våldtäktsoffer skuldbeläggs även avhoppare från sekteristiska sammanhang. De anklagas många gånger för att drivas av bitterhet och hämndbegär, sedan de genomgått en skilsmässa från gruppen. Vissa forskare relativiserar uppväxtförhållanden i sådana grupper, med att de bara är annorlunda. Det är synd om grupperna som är missförstådda minoriteter. Andra avfärdar psykologiska teorin om hjärntvätt – den finns inte. Senast i radioprogrammet Människor och tro, där religionsvetaren Per Faxneld oemotsagd uttalar sig på liknande sätt och lite svepande hänvisar hjärntvätt till antikultrörelsen – som kidnappar människor och inte låter folk ha sin tro. Detta trots att hjärntvättsbegreppet kom ur studier på politiska fångar i det Maoistiska Kina och senare även krigsfångar i Koreakriget.

Oron för hur barn kan behandlas beskrevs redan 1998 i den statliga utredningen I god tro, men riksdagen valde att inte agera. Charlotte Esséns bok Sektbarn kom ut redan 2008 med ett kapitel om Knutby.

Det finns många olika begrepp som försöker fånga den mycket komplicerade process det innebär att otillbörligt påverka en person så pass att det kritiska tänkandet till stor del sätts ur spel. Boken Terror, love and brainwashing är skriven av Alexandra Stein som doktorerat i ämnet social påverkan. Hon beskriver hur vem som helst under rätt omständigheter kan bli radikalt manipulerad och utföra handlingar som annars skulle vara ofattbara och farliga.

Genom att koppla ihop socialpsykologi, neurovetenskap och traumaforskning med anknytningsteori ger Alexandra Stein ett unikt perspektiv. Hon förklarar det som för utomstående är så obegripligt: hur trygga, intelligenta personer med önskan om att göra gott plötsligt kan förändras och bli avstängda, undvikande och visa brist på empati, både mot omgivningen och sig själva – så till den grad att de inte ens skyddar sina egna barn eller sitt eget liv.

Stein ger en ny förklaringsmodell av det starka bandet mellan karismatiska, auktoritära och manipulativa ledare och deras följare. En ledare med ett vad man brukar kalla desorganiserat anknytningsmönster vill skaffa sig en garanterad anknytning till andra. Detta gör hen genom att i sin tur skapa ett desorganiserat anknytningsmönster hos följarna, oavsett vad dessa har för ursprungligt anknytningsmönster. Samma psykologiska dynamik kan ses i misshandelsförhållanden, sekter, terroristgrupper och totalitära stater som Nordkorea.

Anknytning är en evolutionärt utvecklad överlevnadsmekanism. Det centrala är att söka skydd hos någon, vilket ökar chanserna att överleva. Detta är lika grundläggande som att söka mat och sex. Om man knyter an till någon som samtidigt är den som skrämmer eller hotar, uppstår en omöjlig situation. Följden blir förvirring, dissociation och en kollapsad/desorganiserad anknytning. Dissociation innebär här att man inte kan tänka kring sina känslor om den skrämmande relationen. I stället bildas ett kognitivt vakuum, som ledaren kan fylla med sin egen ideologi. Behovet av fysisk närhet tenderar också att vinna över försök att undvika hotet, vilket gör att man stannar kvar.

Jag är lika upprörd som Katarina Wennstam på fokus läggs på offren i stället för på förövarna. Mina tankar går till alla de som är utsatts för våldtäkter, sekteristiska grupper och hederskulturer.

Wennstam beskriver hur kvinnor hotas med att till exempel nakenbilder ska spridas i sociala medier om de inte lyder. Vetskapen om hur de blir dömda av samhället gör att de lyder och blir utsatta för övergrepp, då de fruktar att bli utfrysta och dömda av samhället.

På samma sätt blir avhoppare från sekter dömda på grund av okunnighet och fördomar – hur kunde hen vara så korkad att hen gick på det? Hen påstår sig vara lycklig så varför ska vi göra något? Om det är så dåligt är det väl bara att lämna! I mitt arbete som psykoterapeut träffar jag dagligen avhoppare från vitt skilda sammanhang, med den gemensamma nämnaren att de manipulerats, kränkts och utnyttjats.

Det finns mycket att göra när det gäller förebyggande arbete, vård och stöd till alla som drabbas, men låt oss inte glömma vad vi alla kan bidra med. Att inte dra förhastade slutsatser, att inte skuldbelägga offer som bidrar till att stänga dem inne med sina förövare. En utsträckt hand kan göra underverk.[:]


0 Comments

Lämna ett svar

Avatar placeholder

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *