• Längtar du efter en kärleksrelation men är rädd att bli lämnad?
  • Är dina relationer mest ytliga?
  • Har du provat att dejta men känner dig aldrig riktigt nöjd?
  • Dras du till de som redan är upptagna?
  • Intalar du dig att du är en ensamvarg, men samtidigt känner en inre tomhet?

Alla behöver närhet i varaktiga relationer för att må bra i längden, en nära vän, en förälder släkting, en kärleksrelation. Som barn skriker vi faktiskt efter det. För att kunna göra något åt ensamhet behöver man förstå vad problemet är. Varje människas livshistoria är unik och här pratar jag bara i generella termer. Det finns olika orsaker till att man har svårt att skapa nära relationer. Några vanliga orsaker kan vara att man genomgått en uppslitande separation och har svårt att våga prova igen, att man blivit mobbad och inte vill bli kränkt, eller att relationen till föräldrarna varit otrygg. Sådana erfarenheter kan skapa en otrygghet i vårt sätt att knyta an till andra längre fram i livet.

Anknytningsteorin utgår från att barn har ett biologiskt behov av varaktig närhet till ett litet antal vuxna. Detta behov är lika viktigt som mat. När ett barn blir buren eller får ligga nära känner de sig omhändertagna och skyddade. Till slut uppstår en känsla av att föräldern finns där för en kontinuerligt. En förälder ska fungera som en trygg hamn som man kan söka skydd hos när man blir otrygg.

Man kan säga att man tankar trygghet hos sina föräldrar för att sedan åter ge sig ut och utforska världen.

Barn som får sitt trygghetsbehov tillfredsställt känner sig tillitsfulla när det skapar nya relationer. Barn som däremot inte får all den närhet och trygghet de behöver anpassar sitt beteende för att få ut så mycket närhet som möjligt. Det finns några vanliga strategier för att uppnå detta. En person kan använda olika strategier i förhållande till olika vårdnadshavare, men har ofta en huvudstrategi.

Barn som har föräldrar som ofta är avvisande, lär sig att inte visa sina behov av närhet för att minska risken för att bli avvisad. De lär sig att inte lita så mycket på att deras känslor leder dem rätt utan försöker i stället fundera ut saker. Denna strategi kallas otrygg undvikande.

Om föräldrarna är nyckfulla, genom att ibland vara mycket engagerade, men som ofta är upptagna av sina egna behov, försöker barnet visa sina behov genom att vara klängiga. Dessa barn lär sig att de inte kan fundera ut hur de ska bete sig för att få närhet utan styrs mer av sina känslor. Denna strategi kallas otrygg ambivalent.

Det finns också barn som vuxit upp under mycket svåra omständigheter, där det kan ha funnits fysisk eller psykisk misshandel, med föräldrar som ofta blir arga när deras barn gråter och vill upp i famnen. Dessa barn ställs inför den omöjliga situationen att söka skydd hos någon man samtidigt är rädd för. Detta skapar svåra problem i framtida relationer och kallas desorganiserad anknytning.

De strategier som vi utvecklar som barn håller i sig när vi sedan lämnar hemmet och söker nära vänner eller en kärleksrelation. Det är inte så lätt att själv sortera i sina reaktioner och förstå sina anknytningsmönster. En del har svårt att minnas hur det egentligen var. Den goda nyheten är att det finns mycket forskning i ämnet och att det går att bli medveten om sina strategier och ändra dem för att få mer närhet i sina relationer och därmed återerövra tryggheten och tilliten till andra. Om du känner att du själv inte kommer vidare med att bryta dina mönster, kan du prova psykoterapi som ett sätt att komma vidare.

Känner du någon som kan ha användning av informationen? Dela gärna!

Kategorier: AnknytningEnsamhet